Journalisten i Barcelona

Båten närmade sig land och jag gick upp på däck för att se var vi befann oss. Synen som mötte mig var oförglömlig: en exotisk version av Stockholms skärgård, otaliga små grönskande öar som följdes av fasta land, tusentals människor... Allting var på något sätt omgivet av ett rosaskimrande ljus. Detta var nog det vackraste jag någonsin sett. Barcelona! Jag trodde att jag drömde! Och det gjorde jag också.

Detta var alltså en del av min dröm denna natt. Jag vet inte hur bokstavligt man kan tolka en dröm, men utifrån att denna dröm var ett varsel, kommer min eventuella Barcelonaresa att bli ganska intressant. Hursomhelst, så hoppade vi iland i Barcelona och jag pratade naturligtvis med någon halvsöt spansk kille på gågatan. Därefter befann jag mig plötsligt i en souvenirbutik och jag gjorde allt för att verka helt ointresserad av skräpet på bordet och i stället koncentrera mig på någon nördig spansk historisk grej. Gubben i butiken noterade mitt beteende och började babbla om historien bakom föremålet. Plötsligt är jag någon slags journalist som engagerat följer med gubbens pladder och flitigt noterar allt i mitt anteckningsblock. Anteckningsblock? Har detta månne något att göra med att jag så sent som igår funderade på att skaffa det nördstämplade föremålet à la detektiver, smörande plugghästar och lapplisor? Sedan när talar jag förresten flytande spanska?

Tyvärr sviker ju minnet ofta när det gäller att minnas sina drömmar. Denna gång minns jag dock mycket väl den mest patetiska biten. Mitt i en folkhop på Barcelonas gågata ringer plötsligt min mobiltelefon (mig veterligen är detta andra gången som jag ens har hört musik i en dröm). Ringsignalen som jag också i verkligheten påpekat är pinsam, genomsyrar hela drömmen. Spanjorerna runt omkring mig verkar dock gilla det(?) och börjar asgarva. "UN, DOS, TRES, UN PASITO PA'DELANTE MARIA!" (Ricky Martin - Maria) Hjälp!?

En av de fyra(!) alerta väckarklockorna kommer till min räddning. 05:55? Uppenbarligen ännu en konstig dröm? Det är dags att börja jobba.

I Barcelona sent en natt
jag stod vid fönstret och tyckte att
jag hörde tonen av en gitarr
och nå'n som sjöng med mycket darr
Min käresta
är vattnet blott
som rinner jämnt
och aldrig bryts
som rinner jämnt
och aldrig bryts
som rinner jämnt
och aldrig bryts...

(Sång med okänt namn som vi sjöng i
lågstadiet. Jag har den ofta på hjärnan.)