"Usch vad jag är ful!" "Vad har jag egentligen på mig?" "Tänk om någon tittar..."
Det var sådana tankar som väcktes i mig, som ostylish finne, när jag vandrade på Stockholms gator förra veckan. Jag har nog länge vetat att jag inte direkt är någon höjdare på att matcha kläder och så, men nu blev jag verkligen påmind om det. Nu jämför jag mig naturligtvis med våra grannar i väst, eller främst stockholmarna. För att sammanfatta det hela: svenskar är snygga. Så otroligt snygga! Alla är kanske inte skönheter vad gäller utseendet, men den stora majoriteten är välklädd och välborstad från topp till tå. För mig, och säkert många andra österbottningar, som växt upp med TV4 och de andra svenska kanalerna (och som såklart dissat det finska kanalutbudet), har svenskar (igen försöker jag att inte generalisera genom att betona stockholmarna) alltid varit ett slags "drömfolk". Jag menar, många har inte fått kontakt med svenskarnas kultur och språk genom annat än på TV, och således har vår bild om dem bildats därefter.
Jag hade varit två gånger i Sverige och Stockholm före denna gång, men först nu insåg jag: drömbilden jag fått av svenskarna på TV var de facto rena sanningen! De ser verkligen ut som på TV, de talar så och de beter sig så. Deras fördomar om finnar, deras okunskap inom vissa områden... Allt stämde liksom. Att de "ser ut som på TV" nämner jag främst för att jag stötte på två kända personer inom loppet av fem minuter. Stod utanför Kalmar järnvägsstation, packad som en åsna med väskor, och något i panik eftersom det var oklart om det ens gick en buss tillbaka till Stockholm. Då fastnar min blick på ett bekant ansikte som kom emot mig: Gustaf Skarsgård, du vet, veteranen Stellan Skarsgårds pöjk, han som var så otroligt vacker när han spelade i Den Osynlige... För att inte nämna Ondskan. Han gick förbi mig, tittade på mig, och jag kunde inget annat än att titta tillbaka. I alla fall, när jag senare slagit mig ner i bussen, märkte jag ännu ett känt ansikte: han som spelade "Mischa" i Nya Tider satt framför mig. Så kan det gå... Jag hatar att känna mig sådär "åh-en-kändis-jag-måste-ta-foto-och-autograf-och-snacka-lite"ig. Under mitt tidigare besök såg jag också smått kända personer: Eva Funck från bl.a. Björnes Magasin och han som spelade Morgan i Skilda Världar. Intresseklubben antecknar!? Är Sverige verkligen ett så litet land eller råkar jag bara befinna mig på populära platser?
Naturligtvis bestod min resa av andra saker än att spotta kändisar och känna mig underlägsen svenskarna vad gäller stil. Jag fick se fler sidor av det svenska landskapet, vilket för övrigt kan vara riktigt vackert, och så fick jag göra det jag gillar mest: träffa "utlänningar". Uffe menade att "alla är ju utlänningar här", men jag sa att svenskar inte räknas. Jag definierar tydligen ordet utlänning som "mörk, het manlig varelse från fjärran land". Patetiskt javisst.
Majoriteten av de utlänningar jag träffade var dock, förutom svenskar, litauer. Det var första gången i mitt liv jag träffade folk från Litauen och även första gången jag hörde deras språk. Spännande! Det enda ord jag lyckades lära mig var dock [ärke] som betyder fästing. Endast det nödvändigaste alltså!
Vår resa var kort sagt lång, men roligast hade jag ändå utanför Kalmar där vi bodde i en gammal herrgård på landet. Stället kryllade av litauer, av vilka några var anställda som byggare och några var där på besök. Jag och Robin spelade fotboll med ungarna varje kväll och fick smaka på annorlunda kommunikation då språket ofta inte räckte till. En kväll hände något nämnvärt i samband med att Robin kickat bollen över planen, över diket och in i hästhagen mittemot. Han kröp in och hämtade bollen, blev jagad av en häst och kom konstig nog tillbaka hel. Utanför hagen satt två svenska "typiska blonda" tjejer och en kille. De förgrömmade (Småland-style) litauiska ungarna hade tidigare ropat "fuck you blond bitches" et cetera åt svenskorna, så jag oroade mig över att gå förbi dem. Men de verkade inte ha fattat att skällsorden var menade åt dem (IQ?) så de var glade och började prata med mig. "Men, asså du e ju från Sverige..." när jag öppnade munnen med min fejkade rikssvenska. "Näe, ja e från Finland" sa jag. Och så följde naturligtvis tjatet om varför en finne pratar svenska. "Men, asså varför e du me dom då?" "Ja e barnvakt. Typ." En nödlögn för att slippa skämmas över faktumet att jag hängde med ett gäng snorungar. "De enda ja kan på finska e moi å vittu. De betyder fitta va? När jag va i Finland sa jag moi vittu åt alla jag mötte" sa den ena blondinen. Hjälp? Hur kunde jag utsätta mig för en pratstund med dessa tjejer? Jag höll masken: "Aa, vart e ni ifrån då?" "Vi kommer från Stockholm, vi e bara här å kollar läget." "Jasså, jo hö
r det på dialekten. Här i Kalmar har de ju den här sköna dialekten. Den e ju bara såå gullig" smörade jag. Killen var tydligen därifrån och "han e lite käär i dej" informerade blondin1 mig om.
Nu är jag i alla fall hemma igen, efter långa bussresor och en ännu längre båtresa. Det ska bli ytterst roligt att få mina filmrullar (köpte en oldschool-kamera eftersom batteriet tog slut på den digitala!) framkallade och se om hälften av bilderna är svarta eller inte. Bland bilderna borde det i alla fall finnas en bild på jag och den fulla ölänningen som i misstag ringt till sin syster istället för till sitt "knull", eftersom de båda hade samma namn, en bild på jag och en tioårig litauisk tjej bland en massa kor, och en bild på Kungen himself's slott på Öland. Lite turistig måste man ju få vara!
Det var sådana tankar som väcktes i mig, som ostylish finne, när jag vandrade på Stockholms gator förra veckan. Jag har nog länge vetat att jag inte direkt är någon höjdare på att matcha kläder och så, men nu blev jag verkligen påmind om det. Nu jämför jag mig naturligtvis med våra grannar i väst, eller främst stockholmarna. För att sammanfatta det hela: svenskar är snygga. Så otroligt snygga! Alla är kanske inte skönheter vad gäller utseendet, men den stora majoriteten är välklädd och välborstad från topp till tå. För mig, och säkert många andra österbottningar, som växt upp med TV4 och de andra svenska kanalerna (och som såklart dissat det finska kanalutbudet), har svenskar (igen försöker jag att inte generalisera genom att betona stockholmarna) alltid varit ett slags "drömfolk". Jag menar, många har inte fått kontakt med svenskarnas kultur och språk genom annat än på TV, och således har vår bild om dem bildats därefter.
Jag hade varit två gånger i Sverige och Stockholm före denna gång, men först nu insåg jag: drömbilden jag fått av svenskarna på TV var de facto rena sanningen! De ser verkligen ut som på TV, de talar så och de beter sig så. Deras fördomar om finnar, deras okunskap inom vissa områden... Allt stämde liksom. Att de "ser ut som på TV" nämner jag främst för att jag stötte på två kända personer inom loppet av fem minuter. Stod utanför Kalmar järnvägsstation, packad som en åsna med väskor, och något i panik eftersom det var oklart om det ens gick en buss tillbaka till Stockholm. Då fastnar min blick på ett bekant ansikte som kom emot mig: Gustaf Skarsgård, du vet, veteranen Stellan Skarsgårds pöjk, han som var så otroligt vacker när han spelade i Den Osynlige... För att inte nämna Ondskan. Han gick förbi mig, tittade på mig, och jag kunde inget annat än att titta tillbaka. I alla fall, när jag senare slagit mig ner i bussen, märkte jag ännu ett känt ansikte: han som spelade "Mischa" i Nya Tider satt framför mig. Så kan det gå... Jag hatar att känna mig sådär "åh-en-kändis-jag-måste-ta-foto-och-autograf-och-snacka-lite"ig. Under mitt tidigare besök såg jag också smått kända personer: Eva Funck från bl.a. Björnes Magasin och han som spelade Morgan i Skilda Världar. Intresseklubben antecknar!? Är Sverige verkligen ett så litet land eller råkar jag bara befinna mig på populära platser?
Naturligtvis bestod min resa av andra saker än att spotta kändisar och känna mig underlägsen svenskarna vad gäller stil. Jag fick se fler sidor av det svenska landskapet, vilket för övrigt kan vara riktigt vackert, och så fick jag göra det jag gillar mest: träffa "utlänningar". Uffe menade att "alla är ju utlänningar här", men jag sa att svenskar inte räknas. Jag definierar tydligen ordet utlänning som "mörk, het manlig varelse från fjärran land". Patetiskt javisst.
Majoriteten av de utlänningar jag träffade var dock, förutom svenskar, litauer. Det var första gången i mitt liv jag träffade folk från Litauen och även första gången jag hörde deras språk. Spännande! Det enda ord jag lyckades lära mig var dock [ärke] som betyder fästing. Endast det nödvändigaste alltså!
Vår resa var kort sagt lång, men roligast hade jag ändå utanför Kalmar där vi bodde i en gammal herrgård på landet. Stället kryllade av litauer, av vilka några var anställda som byggare och några var där på besök. Jag och Robin spelade fotboll med ungarna varje kväll och fick smaka på annorlunda kommunikation då språket ofta inte räckte till. En kväll hände något nämnvärt i samband med att Robin kickat bollen över planen, över diket och in i hästhagen mittemot. Han kröp in och hämtade bollen, blev jagad av en häst och kom konstig nog tillbaka hel. Utanför hagen satt två svenska "typiska blonda" tjejer och en kille. De förgrömmade (Småland-style) litauiska ungarna hade tidigare ropat "fuck you blond bitches" et cetera åt svenskorna, så jag oroade mig över att gå förbi dem. Men de verkade inte ha fattat att skällsorden var menade åt dem (IQ?) så de var glade och började prata med mig. "Men, asså du e ju från Sverige..." när jag öppnade munnen med min fejkade rikssvenska. "Näe, ja e från Finland" sa jag. Och så följde naturligtvis tjatet om varför en finne pratar svenska. "Men, asså varför e du me dom då?" "Ja e barnvakt. Typ." En nödlögn för att slippa skämmas över faktumet att jag hängde med ett gäng snorungar. "De enda ja kan på finska e moi å vittu. De betyder fitta va? När jag va i Finland sa jag moi vittu åt alla jag mötte" sa den ena blondinen. Hjälp? Hur kunde jag utsätta mig för en pratstund med dessa tjejer? Jag höll masken: "Aa, vart e ni ifrån då?" "Vi kommer från Stockholm, vi e bara här å kollar läget." "Jasså, jo hö
r det på dialekten. Här i Kalmar har de ju den här sköna dialekten. Den e ju bara såå gullig" smörade jag. Killen var tydligen därifrån och "han e lite käär i dej" informerade blondin1 mig om.Nu är jag i alla fall hemma igen, efter långa bussresor och en ännu längre båtresa. Det ska bli ytterst roligt att få mina filmrullar (köpte en oldschool-kamera eftersom batteriet tog slut på den digitala!) framkallade och se om hälften av bilderna är svarta eller inte. Bland bilderna borde det i alla fall finnas en bild på jag och den fulla ölänningen som i misstag ringt till sin syster istället för till sitt "knull", eftersom de båda hade samma namn, en bild på jag och en tioårig litauisk tjej bland en massa kor, och en bild på Kungen himself's slott på Öland. Lite turistig måste man ju få vara!
Puss & kram,
Nathalie
