Grekiska öar, får och tzatziki

I dag är det alltså bara två dagar kvar tills vi åker till Aten. Den sedvanliga resestressen börjar ta form, jag har nämligen inte packat klart fastän jag lovade mig själv att jag skulle börja redan förra måndagen. Eftersom jag slutade jobbet först i dag, har jag inte riktigt hunnit sätta mig ner och fundera vad jag vill göra och vilka ställen jag vill besöka och så vidare. Efter ett sex timmars samtal med Gigge har vi inte kommit fram till mera än vad vi ska äta och dricka: Raki, Retsina, Pastitsio, Metaxa, Barbounia, Moussaka, Souvlaki... Listan är lång. Och det börjar vattnas i munnen på mig när jag tänker på gyros indränkt i tzatziki... Vår konversation om grekisk mat- och dryckeskultur, vilken skiljer sig ganska radikalt från den finska, var lång. Greker vet när de ska sluta dricka, de slutar när de känner sig "tillräckligt höga". Det du!

Vad gäller fåren så är jag fast besluten om att se grekiska får på fria slätter. Jag blev nog väldigt inspirerad av den där grekiska matserien på TV i dag, i vilken de dödade ett får, drog ut inälvorna, fyllde tarmen med dessa och grillade det hela på öppen eld... Samtidigt som de sjöng, spelade bouzouki och snapsade raki. Ah, jag älskar grekiska karlakarlar.

Vi funderar över vilken ö vi ska besöka. Valet verkar stå mellan de två "Mamma Mia!"-öarna, det vill säga Skiathos och Skopelos - båda två otroligt vackra. Skiathos har kanske världens vackraste stränder och är en riktig partyö (något jag inte destovidare lade märke till då jag besökte ön för en sådär 16 år sedan), medan Skopelos är mysigt med små vita hus, kyrkor och rosor som växer upp längs väggarna. Jag skulle gärna besöka båda, eftersom det bara tar runt en timme att åka båt mellan dem...

Hursomhelst så är jag nöjd så länge jag får se något annat än Atens smutsiga gator och turistfyllda Akropoliskulle. Helst av allt vill jag se lite levande landsbygd, fria får, gamla gubbar som spelar petanque i parken och feta fiskare som inte kan ett ord engelska.

Uppdatering av mitt läge

Är det verkligen över nu? Was that it? Jäklar också, jag har ju inte ens blivit beige, och i år försökte jag verkligen för en gångs skull! När jag och Sassa (som för övrigt ser jättefräsch ut med sin bränna) anländer till Aten kommer väl folk tro att jag är en ängel. Du vet - blont hår, isblåa ögon och... Ett ansikte vitt som snö! För att inte tala om min välplanerade beach body som inte riktigt har utvecklats i rätt riktning trots otaliga veckors slit... Hrm. Nåväl, än finns det hopp. Hopp i form av 17 dagar!

Min övriga planering har också till stor del gått åt skogen. Mellanår, lite jobb hemma, sedan Spanien - Barcelona eller Mallorca, serveringsjobb, spanskastudier, en hel massa plugg och sociologi i Helsingfors nästa år... Shit. Någon blåste ner mitt högst avancerade korthus. "Om du börjar arbeta nu, går du miste om en sådär 10000 €..." Jag börjar på allvar tro att jag är dömd till att misslyckas och tanken på en gud verkar inte helt fel. Hon måste ju ha en marionett att leka med.

Nu måste jag alltså ha en studieplats. Och det illa kvickt. Eh, det kan ju bli smått knepigt med tanke på att ansökningarna, inklusive kompletteringsansökningarna, är över. "Men sök utomlands då! Till Sverige eller nåt!" "For fuck's sake, man måste planera utlandsstudier typ ett år på förhand!"

Jag vet vad jag vill. I alla fall känns det så. Jag vill förbättra samhället, integrera flyktingar i vårt patetiska, ytliga, främlingsfientliga samhälle, undervisa analfabeter = bidra till befolkningsminskingen, se människor älska, se människor enas, göra det möjligt för oss alla att bo på denna planet... Varför måste jag vara så himla ideell? Men är vi inte alla det?

Trots mina högtflygande planer, eller vad du nu vill kalla det, är jag den första att gräva fram mitt ovärdeliga betygshäfte i morgon för att åka in till stan. På spaning efter en studieplats. Vilken som helst. Någon måste väl förstå att jag är en av de få ambitiösa, hårt arbetande (, desperata,) ungdomarna som verkligen sätter sitt hjärta och sin själ i ett projekt, och som är värd att ha i sitt team. Hoppas jag.

Journalisten i Barcelona

Båten närmade sig land och jag gick upp på däck för att se var vi befann oss. Synen som mötte mig var oförglömlig: en exotisk version av Stockholms skärgård, otaliga små grönskande öar som följdes av fasta land, tusentals människor... Allting var på något sätt omgivet av ett rosaskimrande ljus. Detta var nog det vackraste jag någonsin sett. Barcelona! Jag trodde att jag drömde! Och det gjorde jag också.

Detta var alltså en del av min dröm denna natt. Jag vet inte hur bokstavligt man kan tolka en dröm, men utifrån att denna dröm var ett varsel, kommer min eventuella Barcelonaresa att bli ganska intressant. Hursomhelst, så hoppade vi iland i Barcelona och jag pratade naturligtvis med någon halvsöt spansk kille på gågatan. Därefter befann jag mig plötsligt i en souvenirbutik och jag gjorde allt för att verka helt ointresserad av skräpet på bordet och i stället koncentrera mig på någon nördig spansk historisk grej. Gubben i butiken noterade mitt beteende och började babbla om historien bakom föremålet. Plötsligt är jag någon slags journalist som engagerat följer med gubbens pladder och flitigt noterar allt i mitt anteckningsblock. Anteckningsblock? Har detta månne något att göra med att jag så sent som igår funderade på att skaffa det nördstämplade föremålet à la detektiver, smörande plugghästar och lapplisor? Sedan när talar jag förresten flytande spanska?

Tyvärr sviker ju minnet ofta när det gäller att minnas sina drömmar. Denna gång minns jag dock mycket väl den mest patetiska biten. Mitt i en folkhop på Barcelonas gågata ringer plötsligt min mobiltelefon (mig veterligen är detta andra gången som jag ens har hört musik i en dröm). Ringsignalen som jag också i verkligheten påpekat är pinsam, genomsyrar hela drömmen. Spanjorerna runt omkring mig verkar dock gilla det(?) och börjar asgarva. "UN, DOS, TRES, UN PASITO PA'DELANTE MARIA!" (Ricky Martin - Maria) Hjälp!?

En av de fyra(!) alerta väckarklockorna kommer till min räddning. 05:55? Uppenbarligen ännu en konstig dröm? Det är dags att börja jobba.

I Barcelona sent en natt
jag stod vid fönstret och tyckte att
jag hörde tonen av en gitarr
och nå'n som sjöng med mycket darr
Min käresta
är vattnet blott
som rinner jämnt
och aldrig bryts
som rinner jämnt
och aldrig bryts
som rinner jämnt
och aldrig bryts...

(Sång med okänt namn som vi sjöng i
lågstadiet. Jag har den ofta på hjärnan.)

Losing your shadow

Do you know what losing your shadow feels like? (No, being located at the equator on either of the equinoxes doesn't count). Think about it, wouldn't it be strange, if you one day noticed that something that always used to be there, something that you took for granted, was gone? You never really thought about the presence of your shadow - maybe you paid attention to it once in a while when you were a kid, and you were fascinated by the way it moved when you walked under the streetlights when it was dark - and now you regret it. Now you actually see how much your shadow meant to you. Now you realize that you won't really be able to live without it. Now you miss it...

Now you understand how important each factor is in science, how important every single organism is in the circle of life, how important each individual is for society. How much they mean to you. Hopefully, you mean a lot to them too. But most importantly:

never take things or people for granted.