Trist lordag...

Hur kan en lordag i Aten vara trakig egentligen? Tydligen kan den, da man ar ensam hemma och just har sett varldens trakigaste film (The Eyes of Laura Mars)... Kanske den inte var sa dalig, men jag orkade hursomhelst inte se ens halva filmen. Nu sitter jag har och pimplar te', lyssnar pa MTV och vantar jag pa att S ska komma hem.

Vad ar da nytt har? Forra veckan anmalde jag mig till nasta kurs i grekiska (plus betalade den harresande avgiften) och nu pa mandag morgon (ar orolig for hur jag ska lyckas vakna klockan 07!) borjar den. Kursen haller pa anda till mars, vilket betyder att jag ar har i Aten atmistone tills dess. Hoppas jag klarar av det och att det inte uppstar problem. Det svaraste kommer val antagligen att ha att gora med pengar, eftersom jag annu inte letat jobb. Nu vill jag mest ha ett jobb bara for att fa ett intyg pa att jag gjort nagot nagorlunda vettigt under min Greklandsvistelse.

Ah, nagot ratt irrelevant som jag mindes nu: Nar jag och S promenerade hem fran Kolonaki kom en fet gubbe emot oss. Han hade en pipa i munnen, var sjaskigt kladd, var skaggig och hade, som sagt, en kolossal mage. Jag kunde inte lata bli att papeka att "Se, det dar ar riktigt standardgreken enligt mig!" S sa da "Men, vet du inte vem det dar ar? Han ar ju en levande legend!" "Han lever nog inte lange till om man ser pa hans vanor..." tyckte jag. Thanos Mikroutsikos! Jag minns tyvarr inte hans namn nu, men han ar en kand kompositor.

Annat som jag funderar pa nu ar hur det egentligen blir med mina studier nasta ar. Vet for det forsta inte vad jag vill studera, sa det kraver lite tanke. For det andra ar jag inte alls produktiv nu, fattar inte hur jag ska lyckas producera ploja igenom en bok, skriva en uppsats eller hur jag ska lyckas gora ett intradesprov (eller flera for den delen!). Det ar kanske lite val tidigt att fundera pa dessa problem nu, men jag vet ju hur snabbt tiden gar. Vad ar jag egentligen intresserad av? Har jag ens nagon passion har i livet? Vad skulle jag klara av att studera? Vad vill jag jobba med i framtiden? De jobbiga fragorna ar tillbaka.

Upplopp i Aten

Reportrarna pa TV ar upprorda. Sa mycket forstar jag. Balkongdorren star oppen och jag kanner en svag stickande lukt som paminner om nagon slags bilindustrilukt. Syra. Borde man vara orolig?

Det hela borjade igar kvall. Jag och S stod och vantade pa G som var i Exarhia och skulle komma och mota oss vid var metrostation. Han drojde, och ringde och sa att bussarna hade blivit installda eftersom det brann pa vagen. Brann? Att det brinner i Exarhia ar ju inte direkt nagot nytt, kidsen dar brakar jamt med polisen och verkar tycka om att tanda eld pa saker och annat skojsigt tidsfordriv. Hursomhelst sa fick vi hora lite senare att nagon 15-aring hade blivit skjuten av en polis. "Kan man inte ens fa dricka sin ol i fred?" tankte jag. Jag insag sa smaningom att denna handelse inte var vardagsmat ens i Aten, och blev smatt orolig over vilka foljderna skulle bli. Senare pa natten nar vi tog taxin hem, vagrade taxichaufforen att kora genom Exarhia - tydligen hade nyheterna pa radion skramt upp honom. Vi steg av och foljde G hem, och sedan gick jag och S genom Exarhia hem. Vi sag dock inget ovanligt, bara den gamla vanliga samlingen av poliser.

I dag kom efterskalvet. Vi satte pa TVn och blev genast overbelastade med information om vad som skett och vad som nu skedde runt om i stan. Protester emot gardagens handelse hade inletts och annu ett krig mellan poliser och anarkister startade. S sa att vi skulle stanna inne for att luften ute inte var bra, men jag ville verkligen ta en promenad medan solen annu var uppe, sa 16-tiden gick jag ut i riktning Alexandras Avenue naturligtvis... Ar man nyfiken sa ar man. Nar jag kom ner dit horde jag rop och smallar langre fram pa gatan, och en massa manniskor forsokte se vad som hande dar borta. Poliserna som verkade vara overallt hade sparrat av gatan. Jag vagade inte ga langre bort, med radsla for att bli bortfost av polisen, sa jag vande pa klacken och gick nagra kilometer at andra hallet istallet. Da jag atervande hade solen gatt ner och det verkade vara annu livligare pa Alexandras. Jag filmade lite med min kamera och tog foton, men inget kan beskriva kaoset dar. TV-team med filmkameror, otaliga poliser, brandman som forsokte slacka det sista av elden i en totalforstord byggnad, krossat glas, nedbranda butiker och hotell, branda bilar, omkullvalta blomkrukor... Och det som gjorde allt sa skrammande: den stickande syran i luften som gjorde det svart att andas. Den fick mig att hosta och mina ogon tarades. Jag kunde nastan inte sluta ga - det var skrammande men samtidigt sa fascinerande att se forodelsen. Jag vande dock snart, eftersom jag redan varit borta i ca tre timmar. Jag gick ut mitt pa vagen for att ta lite foton, och fick da plotsligt syn pa nagot intressant. En svart anarkistflagga som nagon tappat. Dum som jag ar plockade jag upp den och skyndande mig nervost hem med kappen under ena armen och middagsbrodet under den andra. Var radd att nagon skulle se vad jag bar pa och ifragasatta det, eller annu varre haffa mig. Anarkister ar ju inte direkt polisernas minsta problem sa. Nar jag kom hem med flaggan blev S smatt irriterad och utbrast "Vet du inte vad som skulle ha hant ifall nagon sett dig med den dar?!". Men sadana har souvenirer hittar man ju inte varje dag? Jag forstar antagligen fortfarande inte allvaret i situationer som denna. Jag undrar vad morgondagen har att ge - forhoppningvis har situationen lugnat ner sig. Att ateruppbygga Alexandras Avenue lar dock ta tid...