Trist lordag...

Hur kan en lordag i Aten vara trakig egentligen? Tydligen kan den, da man ar ensam hemma och just har sett varldens trakigaste film (The Eyes of Laura Mars)... Kanske den inte var sa dalig, men jag orkade hursomhelst inte se ens halva filmen. Nu sitter jag har och pimplar te', lyssnar pa MTV och vantar jag pa att S ska komma hem.

Vad ar da nytt har? Forra veckan anmalde jag mig till nasta kurs i grekiska (plus betalade den harresande avgiften) och nu pa mandag morgon (ar orolig for hur jag ska lyckas vakna klockan 07!) borjar den. Kursen haller pa anda till mars, vilket betyder att jag ar har i Aten atmistone tills dess. Hoppas jag klarar av det och att det inte uppstar problem. Det svaraste kommer val antagligen att ha att gora med pengar, eftersom jag annu inte letat jobb. Nu vill jag mest ha ett jobb bara for att fa ett intyg pa att jag gjort nagot nagorlunda vettigt under min Greklandsvistelse.

Ah, nagot ratt irrelevant som jag mindes nu: Nar jag och S promenerade hem fran Kolonaki kom en fet gubbe emot oss. Han hade en pipa i munnen, var sjaskigt kladd, var skaggig och hade, som sagt, en kolossal mage. Jag kunde inte lata bli att papeka att "Se, det dar ar riktigt standardgreken enligt mig!" S sa da "Men, vet du inte vem det dar ar? Han ar ju en levande legend!" "Han lever nog inte lange till om man ser pa hans vanor..." tyckte jag. Thanos Mikroutsikos! Jag minns tyvarr inte hans namn nu, men han ar en kand kompositor.

Annat som jag funderar pa nu ar hur det egentligen blir med mina studier nasta ar. Vet for det forsta inte vad jag vill studera, sa det kraver lite tanke. For det andra ar jag inte alls produktiv nu, fattar inte hur jag ska lyckas producera ploja igenom en bok, skriva en uppsats eller hur jag ska lyckas gora ett intradesprov (eller flera for den delen!). Det ar kanske lite val tidigt att fundera pa dessa problem nu, men jag vet ju hur snabbt tiden gar. Vad ar jag egentligen intresserad av? Har jag ens nagon passion har i livet? Vad skulle jag klara av att studera? Vad vill jag jobba med i framtiden? De jobbiga fragorna ar tillbaka.

Upplopp i Aten

Reportrarna pa TV ar upprorda. Sa mycket forstar jag. Balkongdorren star oppen och jag kanner en svag stickande lukt som paminner om nagon slags bilindustrilukt. Syra. Borde man vara orolig?

Det hela borjade igar kvall. Jag och S stod och vantade pa G som var i Exarhia och skulle komma och mota oss vid var metrostation. Han drojde, och ringde och sa att bussarna hade blivit installda eftersom det brann pa vagen. Brann? Att det brinner i Exarhia ar ju inte direkt nagot nytt, kidsen dar brakar jamt med polisen och verkar tycka om att tanda eld pa saker och annat skojsigt tidsfordriv. Hursomhelst sa fick vi hora lite senare att nagon 15-aring hade blivit skjuten av en polis. "Kan man inte ens fa dricka sin ol i fred?" tankte jag. Jag insag sa smaningom att denna handelse inte var vardagsmat ens i Aten, och blev smatt orolig over vilka foljderna skulle bli. Senare pa natten nar vi tog taxin hem, vagrade taxichaufforen att kora genom Exarhia - tydligen hade nyheterna pa radion skramt upp honom. Vi steg av och foljde G hem, och sedan gick jag och S genom Exarhia hem. Vi sag dock inget ovanligt, bara den gamla vanliga samlingen av poliser.

I dag kom efterskalvet. Vi satte pa TVn och blev genast overbelastade med information om vad som skett och vad som nu skedde runt om i stan. Protester emot gardagens handelse hade inletts och annu ett krig mellan poliser och anarkister startade. S sa att vi skulle stanna inne for att luften ute inte var bra, men jag ville verkligen ta en promenad medan solen annu var uppe, sa 16-tiden gick jag ut i riktning Alexandras Avenue naturligtvis... Ar man nyfiken sa ar man. Nar jag kom ner dit horde jag rop och smallar langre fram pa gatan, och en massa manniskor forsokte se vad som hande dar borta. Poliserna som verkade vara overallt hade sparrat av gatan. Jag vagade inte ga langre bort, med radsla for att bli bortfost av polisen, sa jag vande pa klacken och gick nagra kilometer at andra hallet istallet. Da jag atervande hade solen gatt ner och det verkade vara annu livligare pa Alexandras. Jag filmade lite med min kamera och tog foton, men inget kan beskriva kaoset dar. TV-team med filmkameror, otaliga poliser, brandman som forsokte slacka det sista av elden i en totalforstord byggnad, krossat glas, nedbranda butiker och hotell, branda bilar, omkullvalta blomkrukor... Och det som gjorde allt sa skrammande: den stickande syran i luften som gjorde det svart att andas. Den fick mig att hosta och mina ogon tarades. Jag kunde nastan inte sluta ga - det var skrammande men samtidigt sa fascinerande att se forodelsen. Jag vande dock snart, eftersom jag redan varit borta i ca tre timmar. Jag gick ut mitt pa vagen for att ta lite foton, och fick da plotsligt syn pa nagot intressant. En svart anarkistflagga som nagon tappat. Dum som jag ar plockade jag upp den och skyndande mig nervost hem med kappen under ena armen och middagsbrodet under den andra. Var radd att nagon skulle se vad jag bar pa och ifragasatta det, eller annu varre haffa mig. Anarkister ar ju inte direkt polisernas minsta problem sa. Nar jag kom hem med flaggan blev S smatt irriterad och utbrast "Vet du inte vad som skulle ha hant ifall nagon sett dig med den dar?!". Men sadana har souvenirer hittar man ju inte varje dag? Jag forstar antagligen fortfarande inte allvaret i situationer som denna. Jag undrar vad morgondagen har att ge - forhoppningvis har situationen lugnat ner sig. Att ateruppbygga Alexandras Avenue lar dock ta tid...

Skola, cafe, tyska och promenad i centrum

Vad jag hittat pa i dag (eller igar for att vara exakt): Jag var valdigt somnig och sov anda till kl. 13. At frukost och lagade laxan och fick brattom ivag till metron. Val framme vid skolan, svettig som vanligt, fick jag veta att folk hade prov dar och att var lektion skulle hallas i huvudbyggnaden. Pa 5:e vaningen naturligtvis. Mer spring och svett. Valdigt fin utsikt fran det nya rummet dock! Under denna lektion fick vi lara oss ord relaterade till klader och utseende. Mer svara ord att plugga alltsa.

Efter lektionen gick vi alla tillsammans (utom den moldaviska stackars pojken, for han forstar knappt engelska och ville antagligen inte komma med - hoppas jag?) till Skoufa street till ett jattefint cafe (inredningen var filminspirerad). Jag hade haft sa brattom att jag bara hade tagit 2,50 med mig, men som tur var rackte det till en espresso. Den minsta varianten naturligtvis. Vi satt dar och babblade i mer an tva timmar, och jag borjade antligen gilla mina klasskamrater som jag tidigare stort mig nagot oerhort pa. Eftersom min rumskamrat inte var hemma, kunde jag inte kunde aka hem direkt, sa jag gick pa en liten sightseeingpromenad med den tyska kvinnan. Till en borjan talade vi tyska, vilket kandes helt naturligt, till och med mer naturligt an att tala engelska, men jag borjade blanda in grekiska och engelska ord, sa vi overgick sa smaningom i engelska. Synd - det ar ju roligare att ha ett "hemligt sprak".

Vi gick till Ermou street, dar det hade satts upp fina julbelysningar och pa ett avsnitt av vagen hade nagot stalle oppningsparty och vi befann oss plotsligt i en folkhop med kostymkladda champagnesorplande gaster. Jag osminkad med en skolvaska pa ryggen. Great. Vi gick vidare till Monastiraki, dar vi stod och talade lite arkeologi vid nagra tempelruiner en stund (hon ar arkeolog och jag allmant nordig), sedan gick vi langs tavernorna hela vagen till Thissiostationen, dar vi beundrade den otroliga vyn over "Akropolis by Night"... Turistfiilis + citat av mig: "This makes me wanna be NOT ελeύθερη..." (=singel). Vi vande sa smaningom och gick tillbaka till Syntagma var vi tog metron hem. Eftersom min rumskarmat inte kommit hem annu, gick jag en extrastracka langs Kifissias avenue for att kika lite i butikernas skyltfonster. Jag hittade jattefina klader som var mycket billigare an i centrum, sa sa fort jag far tid och pengar ska jag ga dit och kika tror jag...

Sounds like Greek to me.

Grekiskaprov
Jag har nu last grekiska i exakt 2 veckor och ska redan i morgon ha mitt forsta grekiskaprov. Mina nerver klarar inte av sant har. Den grekiska grammatiken ar svar - visserligen har vi bara kommit till bojningen av substantiv, men den racker till for ett tag. Hittills har jag bara lart mig vad subjekt, genitiv och objekt heter pa grekiska och det kommer man inte langt med. Eller vem vet, kanske jag kan inkludera de orden i mina "Hej, jag heter Nathalie och kommer fran Finland"-meningar...

Helgdag
I dag har alla inklusive jag varit lediga fran skolan, eftersom det ar en helgdag till minne av de elever som dodades i en skolmassaker for 35 ar sedan. Typiskt atenskt: en demonstration holls i centrum tidigare i dag, jag skulle garna ha deltagit for att fa smaka pa en akta marsch, men det kommer ju definitivt flera chanser...

Studier
Nu forstar jag vad en av mina grekiska vanner menade nar han sa att Aten inte ar en stad att studera i. Manga lediga dagar, slappt system - manga gar knappt till nagra lektioner, vissa dagar ar valdigt varma men framsta orsaken till att det ar jobbigt att studera har ar nog faktumet att det alltid finns nagot mera intressant att gora. Det kan vara allt fran att titta pa fascinerande natur och historiska byggnader utanfor klassrummets fonster till att festa pa en laxlasningssondag...

Regn och åska
Det ar forsta gangen som det regnar nar jag ar har. Det har regnat och askat i flera timmar nu och enligt vaderleksrapporten kommer det att regna i tva dagar... Great. Bilforarna verkar inte vara vana vid sadana forhallanden, for de bildade en liten trafikstockning har pa var gata och den inkluderade ocksa en ambulans. Alltid nar jag ser en utryckande ambulans har tanker jag for mig sjalv att nagon fet grek antagligen fatt en hjartattack som foljd av all rokning och de ohalsosamma matvanorna...

Diskborste
Diskborste ar, sasom for manga andra sydeuropeer, ett ord okant for atenarna. Inte bara for att det ar ett svenskt ord, utan ocksa for att de inte anvander detta, enligt mig, valdigt praktiska vertyg. Nej, de anvander den dar lilla svampen med en gron strav sida som vi anvander for... andra andamal. Det kandes smatt ackligt och ohygieniskt att diska med den i borjan, men nu har jag vant mig och tycker att diskborstens mjuka substitut ar hur kul som helst...

Torksskap
Nagot som jag dock fortfarande inte helt accepterat ar att lagga disken pa diskbanken efter att jag diskat den for att lata vattnet rinna av. Och att sedan rada upp de torra tallrikarna i vad som liknar ett torkskap kanns helt frammande. Varfor kan de inte lata bottnen i skapet vara oppen sa att disken kan torka dar i stallet?

Rinnande vatten
For att fortsatta pa samma intressanta spar: Vilken miljovan som helst skulle fa spader av att se hur majoriteten har behandlar var planet. Bland annat verkar de, i alla fall unga manniskor, inte inse att vatten inte ar nagot att slosa med. Att lata vattnet rinna medan de diskar, att spola toaletten just for fun (kan man gora det?)... Jag ar radd att jag kommer att vanja mig vid detta och sluta bry mig om miljon...

Atervinning
...men hursomhelst sa ska jag ga till atervinninsstationen (ja, det finns trots allt sadana) med kartonger och batterier i morgon. Kanske tar jag med mig mina en- och tvacentar ocksa, folk har kastar namligen bort dem! I koksavfallet!!!

Mjolk
Nagot annat som for oss verkar sjalvklart ar att dricka mjolk till maten, oberoende om det ar frukost, lunch, middag eller mellanmal. For det forsta ater ju de flesta har ingen frukost utover deras cigarett och kaffekopp, och for det andra ar det for dem valdigt komiskt att nagon kan dricka mjolk med all slags mat. Vem har sa dalig smak i drycker? Jag tydligen. Men jag har nu lyckats fa min rumskamrat att dricka mjolk till middagen!

Dyrt
Jag blev valdigt forvanad da jag insag att mat etc. trots allt inte ar billigare har an i Finland - tvartom! Vem vill betala fyra euro for lite jogurt? Eller tre euro for nagra skinkskivor? Bah...

Fake it and make it on TV

Nagot jag kan saga om TV har ar att kvinnorna maste vara vackra for att medverka. Vacker betyder blekt har, sjukt hoga klackar och stora brost. Grekiska man ar och forblir de samma tydligen. Detta ar ett land for man, inte kvinnor. Pa mannen i TV stalls det daremot inte sa hoga krav direkt: hoga harfasten, olmagar och allmant daligt utseende ar helt okej. Diskriminering pa hog niva eller bara den grymma verkligheten?

Grekiska, politik och moussaka

I tisdags borjade jag alltsa lasa grekiska pa The Hellenic American Union. Skolan ligger bakom Atens universitet i Panepistimio alltsa centrum, och det tar sadar en 30 minuter att ta sig dit harifran Ambelokipi. Hittills har det gatt bade bra och daligt - jag kanner mig nog jattesugen pa att lara mig, men ibland gar det bara for snabbt framat och jag kanner mig vardelos och omotiverad. Lararinnan babblar pa och jag hamnar pa efterkalken da jag kampar for att skriva de grekiska bokstaverna perfekt... Men som tur ar har jag ju mina privatlarare ocksa, som hjalper mig med laxorna. Och med tanke pa hur mycket grekiska jag hor om dagarna borde jag ju lara mig prata ganska snabbt. Jag kan inte barga mig till den dagen jag kan fora en vettig konversation pa grekiska - att saga vad man heter och varifran man kommer ar ju verkligen den hogsta toppen pa isberget...

Pa tal om universitet: det ar ganska klart att atenarna, atminstone den yngre generationen, fortfarande ar valdigt politiskt engagerade. De studerande protesterar ofta, vilket leder till strejker vilket gor att ingen behover ga till skolan. Det uppskattas ju av manga, eftersom studerande inte direkt verkar brinna for att plugga har. En massa plakat och affischer har hangt framfor universitet de senaste dagarna, och haromdagen nar jag skulle till skolan slapp jag knappt forbi pa grund av en gigantisk folksamling (unga, studerande, vansterextremister) framfor byggnaden. Det var forsta gangen jag sag poliser med hjalmar och skoldar - de verkade dock inte behovas.

Igar at jag moussaka for forsta gangen! Lackert ma jag saga - grekiska mammor kan sin sak tydligen! Annat gott jag atit har ar naturligtvis souvlaki, det ar billigt ocksa! I dag har jag varit pa skojakt igen - utan resultat - samt pa lunch (sen lunch enligt oss) hos en flickkompis. Annat jag gjort ar att vara snuvig och hosta - hoppas verkligen inte att jag far feber. Ikvall vet jag inte vad som hander, en kompis har namnsdag i dag (typ jamnstallt med fodelsedag), vilket innebar fest, men jag vet inte om min rumskompis vill ga... Jag skulle garna vilja ga, for att traffa lite nytt folk och eventuellt trana min grekiska. Efter ett glas raki brukar ju det ga relativt bra...

Forsta veckan som atenare

Jag har tydligen redan varit har i en vecka, vilket det inte alls kanns som. Dagarna har flutit forbi och jag minns knappt vad vi har gjort eller vilken dag vi gjorde vad pa. Hursomhelst sa har jag forsokat inse att jag faktiskt befinner mig i Aten och vanja mig med de stora forandringarna. Det ar lika svart denna gang, trots att tredje gangen alltid brukar losa saker och ting. Trafiken, beteendet hos manniskorna (de daliga vanorna: rokning, harda hastigheter i trafiken utan balten och hjalmar, sena natter med sena middagar!), miljon, mina arkefiender turisterna... Allt bidrar till att gora staden till vad den ar: ett totalt kaos utan lag och ordning. Och polisen - den kan glomma att fa min respekt...

Vad ar det da jag inte minns att jag har gjort hittills? Jag har i alla fall blivit skiten pa av en duva! Och vilken gigantisk duva det maste ha varit sen. Det var verkligen hojden av fornedring att bli tittad pa av alla manniskor som gick forbi, nar min kompis stod och forsokte gnida skiten ur mitt har med en vatservett...

Nagot roligare kanske vore battre att beratta. Jag har varit pa en fodelsedagsfest och suttit pa balkongen tillsammans med fem killar och spelat och sjungit hela kvallen. Jag har suttit mig pa en motorcykel mitt i natten framfor polisen, och sa klart lyckats utlosa larmet vilket ledde till att poliserna blev forbannade och borjade hojta, vilket i sin tur fick fega Nata att fa panik och borja springa. Jag har sovit pa en parkbank, sprungit runt i backarna och spelat "kasta boll" med en citron samt kort runt i en butikskarra - aven detta mitt i natten. Jag har gatt hela vagen upp till Lykabettos, nagot som bara dumma turister gor naturligvis... Och listan fortsatter, det at bara svart att minnas allt roligt som vi gjort...

Nagot som inte ar lika roligt ar faktumet att jag verkligen lider av att inte kunna grekiska. Jag tycker att jag maste bli hjarntvattad sa smaningom och automatiskt borja tala och forsta, men kanske det inte ar riktigt sa enkelt. Det kanns helt skit nar jag sitter tillsammans med kompisar och de pratar grekiska sinsemellan, jag fattar ingenting, och nar de gapskrattar at nagot sitter jag bara och ser dum ut, eventuellt ler lite eftersom jag vet att nagon just sagt nagot jatteroligt...

Hursomhelst sa kan jag inte vara for pessimistisk, i dag ska jag antligen till svenska kyrkan i Pireaus (om jag hittar dit vill saga), for att fraga dem om jobb och sprakkurser. Om jag inte far nagon hjalp av dem, funderar jag pa att ga till finska ambassaden och fraga. Och i dag maste jag verkligen hitta ett par skor, eftersom shoppingrundan i Monastiraki igar inte gav nagon frukt... Jag hatar att shoppa bland turister! Fy. Jag vill vara grek! Snalla, lat mig lara mig grekiska...

I should be so lucky (=A-sto pi-sto-laki)

Det finns så mycket som måste göras. Hur ska jag egentligen lyckas avverka punkterna på min "to do"-lista på en vecka?! I slutänden är det ju ändå något som blivit på hälft eller glömts bort. Jag har delat ut majoriteten av tackkorten, slutfört bilskolan (och blivit ruinerad på köpet), samlat ihop lite pengar för de närmsta månaderna och äntligen skaffat en kappsäck. Som ännu är tom, vilket den inte borde få vara. Vad jag antagligen borde göra är att ordna med en massa papper, vilket jag inte alls känner mig motiverad att göra, skriva en CV och ens på något sätt vara aktiv.

Varför ska jag känna mig stressad egentligen? Om en vecka befinner jag mig i Sydeuropa för tusan. Nytt liv, nytt jobb, nya vänner, nya kläder (det skulle vara väldigt skönt att bara åka iväg med en tom kappsäck), nya vanor... och ovanor. Nästa veckas söndag övergår Finland i vintertid. Klockorna ställs bakåt och folk drar på pälsmössorna. Jag å min sida ska, naturligtvis bara för att jäklas, breda ut handduken på stranden utanför stan och ta ett dopp!

Det får vara nog med denna eviga upprepning nu. Jobba, supa, äta, sova, jobba, supa, äta, sova... Utan skolan tror jag att jag och många andra hamnar i en ond cirkel. Det känns ju som att det inte finns annat att hitta på i den här hålan, vilket det naturligtvis finns. Vi behöver omprioritera lite bara. Hursomhelst så tycker jag att alla som befinner sig i det här landet och tycker att det suger, borde lyfta på röven och göra något åt saken. Flytta till exempel. Det behöver ju inte vara permanent - det är bara väldigt viktigt att vidga sina vyer då och då.

Vad gäller hälsan så har den ju varit bättre, men det är bra att bli påmind om att man inte är odödlig! För det första så har jag lagt på mig några kilo, dels medvetet eftersom jag vet att man kan leva på svältgränsen vissa atenska dagar, dels för att denna livsstil inte går hem hos min kropp. För det andra är min tumme just ganska avskräckande. Den är nästan dubbelt så tjock som den andra, smärtan är olidlig och det bästa av allt: den är röd och grön! Äckligt, jag vet. Och definitivt inget man talar om i offentligheten (som när jag, rejält bakis, sa åt kosmetologen som höll på och tvättade mitt ansikte, att jag just spytt och att det var av det jag fått de mystiska eksemen runt ögonen) ... Det är alltså en infektion. Detta betyder med andra ord en antibiotikakur så snabbt som möjligt. Och antibiotika betyder naturligtvis att man inte får inta alkohol på en vecka. Perfekt! Hur blev det nu med min avskedsfest på lördag? Du kommer väl?

Living after midnight? I doubt it.

Okej, nu har jag varit superinaktiv igen. Great. Hade tänkt skriva fler rader om Atenäventyret, men det lämnade liksom på hälft. Som mycket annat just nu... Hursomhelst är det här säkert en bra tidpunkt för att flumma lite. Några minuter före midnatt en lördagskväll brukar vanligtvis, eller egentligen utan undantag, vara en väldigt suddig tidpunkt för mig, men i dag har jag stannat hemma i Malax Rock City för att jag A. har krapulajobbat och är trött, B. vill skrapa ihop så mycket pengar som möjligt för de kommande månaderna som förhoppningsvis kommer att spenderas utomlands och C. borde sluta dricka eller i alla fall dra ner på alkoholkonsumtionen.

Hur har då min dag varit? Vaknade upp bredvid Milla och upptäckte att jag var iklädd en röd baddräkt. Stort frågetecken... Åt frukost i form av stekt ris- och morotsgryta, vilken jag placerade i det enda som påminde om ett kärl: ett kaffefilter. Jag älskar dagen-efterhandlingar. It's spontaneous, it's efficient! Åkte så småningom till jobbet och överlevde på något sätt de första dimmiga timmarna. När klockan visade sju var jag helt slutkörd och orkade inte ens tänka tanken på en upprepad gårdagskväll. Trots ångest blev det alltså Hem som gällde. Inga popcorn, ingen film, ingen drink. Nu är det bara sängen som gäller. Att kura ihop sig under duntäcket med... Katten.

Sweet Home Malakasa

Jag älskar kaoset. Jag älskar risktagandet i trafiken. Jag älskar grekernas vana att komma en halv timme för sent. Jag känner mig helt enkelt hemma här.

Sokrates satt och studerade en karta över Finland och frågade mig var jag bodde. Han höll på att skratta ihjäl sig när jag pekade pa MALAX. Malax pa grekiska ar en alternativ stavning av malakas, vilket betyder nagot i stil med "asshole", grekernas favoritord nar det kommer till fula ord. Man hor det hela tiden, sa det ar antagligen det vanligaste "svarordet". Nu kan jag och Sassa alltsa inte sluta anvanda det, vi ar ju stolta MALAKES... Igar nar vi korde till en strand norr om Aten passerade vi en stad som Atenarna, inte helt ovantat, skamtar om, eftersom den heter Malakasa. Efter vart skrattanfall borjade vi spekulera vad det egentligen betydde. Jag sa att casa betyder ju HUS pa spanska och Soc tillade att mala betyder DALIG. "BAD HOUSE" alltsa. Nu ar vi overens om att jag ska flytta fran MALAX till MALAKASA. Vart soundtrack igar var "Sweet home Malakasa" och "Take me down to the Malakasa city where the grass is brown and the girls are shitty."

;)

Smokin' hot report from Athina

Hur fasiken kunde min resa till Aten ifjol vara sa otroligt dalig? Jo, man kan namligen inte njuta av en plats fullt ut om man ar dar som turist. Jag hatar for ovrigt de feta tyskarna med fiskarhatt och systemkamera -undviker dem till varje pris... Min bild av staden har nu forandrats (och forbattrats) fullstandigt. Efter alla andlosa akturer genom staden borjar jag nu kanna igen platser (okej, jag erkanner att det ar Monastiraki, Plaka och Syntagma som ar mina specialiteter) och ocksa kanna igen grekernas funktioner sa att saga... Hur kan man motsta deras andlosa charm (vanda sig om nar man gar forbi dem pa gatan) och deras kolsvarta solglasogon som tillater dem att stirra pa vem de vill? De ar sa arliga pa nagot satt.

Trafiken ar galen. Giannis pastod att man planerar en gemensam lag for alla EU-lander, i vilken trafiklagen skulle vara som den grekiska. Shit liksom. "Om man kan kora bil i Aten kan man kora overallt pa jorden." Hastighetsbegransningar finns naturligtvis, men de foljs inte. Poliserna chillar och slosar inte sin tid pa att ge fortkorningsboter. Du kan ju tanka dig hur polisen skulle reagera om du korde 80 km/h i Vasa centrum. Trots bilarnas antal flyter det darfor pa bra. Jag var nyss med om nagot otroligt: jag fick sitta pa med en motorcykel genom stan - Socrates kande sig nog lite klamd nar jag grabbade tag i honom for att inte flyga av och mina hander lamnade svettflackar pa hans skjorta... De andra motorcykelkillarna verkade inte se hur nervos jag var, de gillade mig nog lika mycket som de alltid gor.

Vad galler vadret sa ar det till min fordel - 30+ ar aldrig fel for en frusen flicka som mig. Men som grekerna sager: "Cold hand warm heart"... Jag tror nog du blir lite avundsjuk da jag sager att jag gar runt med bikini under bara for att man aldrig kan vara saker pa nar man tar en avstickare till playan. Jag forstar inte varfor jag tog med ett par langbyxor - har gar jag omkring i minishorts 24/7 - vilket for ovrigt verkar falla vissa i smaken. Veckans hittills basta raggningreplik: "How many kilometers are those legs? I'm lost!"

From Athens with Love,
Nathalie

Grekiska öar, får och tzatziki

I dag är det alltså bara två dagar kvar tills vi åker till Aten. Den sedvanliga resestressen börjar ta form, jag har nämligen inte packat klart fastän jag lovade mig själv att jag skulle börja redan förra måndagen. Eftersom jag slutade jobbet först i dag, har jag inte riktigt hunnit sätta mig ner och fundera vad jag vill göra och vilka ställen jag vill besöka och så vidare. Efter ett sex timmars samtal med Gigge har vi inte kommit fram till mera än vad vi ska äta och dricka: Raki, Retsina, Pastitsio, Metaxa, Barbounia, Moussaka, Souvlaki... Listan är lång. Och det börjar vattnas i munnen på mig när jag tänker på gyros indränkt i tzatziki... Vår konversation om grekisk mat- och dryckeskultur, vilken skiljer sig ganska radikalt från den finska, var lång. Greker vet när de ska sluta dricka, de slutar när de känner sig "tillräckligt höga". Det du!

Vad gäller fåren så är jag fast besluten om att se grekiska får på fria slätter. Jag blev nog väldigt inspirerad av den där grekiska matserien på TV i dag, i vilken de dödade ett får, drog ut inälvorna, fyllde tarmen med dessa och grillade det hela på öppen eld... Samtidigt som de sjöng, spelade bouzouki och snapsade raki. Ah, jag älskar grekiska karlakarlar.

Vi funderar över vilken ö vi ska besöka. Valet verkar stå mellan de två "Mamma Mia!"-öarna, det vill säga Skiathos och Skopelos - båda två otroligt vackra. Skiathos har kanske världens vackraste stränder och är en riktig partyö (något jag inte destovidare lade märke till då jag besökte ön för en sådär 16 år sedan), medan Skopelos är mysigt med små vita hus, kyrkor och rosor som växer upp längs väggarna. Jag skulle gärna besöka båda, eftersom det bara tar runt en timme att åka båt mellan dem...

Hursomhelst så är jag nöjd så länge jag får se något annat än Atens smutsiga gator och turistfyllda Akropoliskulle. Helst av allt vill jag se lite levande landsbygd, fria får, gamla gubbar som spelar petanque i parken och feta fiskare som inte kan ett ord engelska.

Uppdatering av mitt läge

Är det verkligen över nu? Was that it? Jäklar också, jag har ju inte ens blivit beige, och i år försökte jag verkligen för en gångs skull! När jag och Sassa (som för övrigt ser jättefräsch ut med sin bränna) anländer till Aten kommer väl folk tro att jag är en ängel. Du vet - blont hår, isblåa ögon och... Ett ansikte vitt som snö! För att inte tala om min välplanerade beach body som inte riktigt har utvecklats i rätt riktning trots otaliga veckors slit... Hrm. Nåväl, än finns det hopp. Hopp i form av 17 dagar!

Min övriga planering har också till stor del gått åt skogen. Mellanår, lite jobb hemma, sedan Spanien - Barcelona eller Mallorca, serveringsjobb, spanskastudier, en hel massa plugg och sociologi i Helsingfors nästa år... Shit. Någon blåste ner mitt högst avancerade korthus. "Om du börjar arbeta nu, går du miste om en sådär 10000 €..." Jag börjar på allvar tro att jag är dömd till att misslyckas och tanken på en gud verkar inte helt fel. Hon måste ju ha en marionett att leka med.

Nu måste jag alltså ha en studieplats. Och det illa kvickt. Eh, det kan ju bli smått knepigt med tanke på att ansökningarna, inklusive kompletteringsansökningarna, är över. "Men sök utomlands då! Till Sverige eller nåt!" "For fuck's sake, man måste planera utlandsstudier typ ett år på förhand!"

Jag vet vad jag vill. I alla fall känns det så. Jag vill förbättra samhället, integrera flyktingar i vårt patetiska, ytliga, främlingsfientliga samhälle, undervisa analfabeter = bidra till befolkningsminskingen, se människor älska, se människor enas, göra det möjligt för oss alla att bo på denna planet... Varför måste jag vara så himla ideell? Men är vi inte alla det?

Trots mina högtflygande planer, eller vad du nu vill kalla det, är jag den första att gräva fram mitt ovärdeliga betygshäfte i morgon för att åka in till stan. På spaning efter en studieplats. Vilken som helst. Någon måste väl förstå att jag är en av de få ambitiösa, hårt arbetande (, desperata,) ungdomarna som verkligen sätter sitt hjärta och sin själ i ett projekt, och som är värd att ha i sitt team. Hoppas jag.

Journalisten i Barcelona

Båten närmade sig land och jag gick upp på däck för att se var vi befann oss. Synen som mötte mig var oförglömlig: en exotisk version av Stockholms skärgård, otaliga små grönskande öar som följdes av fasta land, tusentals människor... Allting var på något sätt omgivet av ett rosaskimrande ljus. Detta var nog det vackraste jag någonsin sett. Barcelona! Jag trodde att jag drömde! Och det gjorde jag också.

Detta var alltså en del av min dröm denna natt. Jag vet inte hur bokstavligt man kan tolka en dröm, men utifrån att denna dröm var ett varsel, kommer min eventuella Barcelonaresa att bli ganska intressant. Hursomhelst, så hoppade vi iland i Barcelona och jag pratade naturligtvis med någon halvsöt spansk kille på gågatan. Därefter befann jag mig plötsligt i en souvenirbutik och jag gjorde allt för att verka helt ointresserad av skräpet på bordet och i stället koncentrera mig på någon nördig spansk historisk grej. Gubben i butiken noterade mitt beteende och började babbla om historien bakom föremålet. Plötsligt är jag någon slags journalist som engagerat följer med gubbens pladder och flitigt noterar allt i mitt anteckningsblock. Anteckningsblock? Har detta månne något att göra med att jag så sent som igår funderade på att skaffa det nördstämplade föremålet à la detektiver, smörande plugghästar och lapplisor? Sedan när talar jag förresten flytande spanska?

Tyvärr sviker ju minnet ofta när det gäller att minnas sina drömmar. Denna gång minns jag dock mycket väl den mest patetiska biten. Mitt i en folkhop på Barcelonas gågata ringer plötsligt min mobiltelefon (mig veterligen är detta andra gången som jag ens har hört musik i en dröm). Ringsignalen som jag också i verkligheten påpekat är pinsam, genomsyrar hela drömmen. Spanjorerna runt omkring mig verkar dock gilla det(?) och börjar asgarva. "UN, DOS, TRES, UN PASITO PA'DELANTE MARIA!" (Ricky Martin - Maria) Hjälp!?

En av de fyra(!) alerta väckarklockorna kommer till min räddning. 05:55? Uppenbarligen ännu en konstig dröm? Det är dags att börja jobba.

I Barcelona sent en natt
jag stod vid fönstret och tyckte att
jag hörde tonen av en gitarr
och nå'n som sjöng med mycket darr
Min käresta
är vattnet blott
som rinner jämnt
och aldrig bryts
som rinner jämnt
och aldrig bryts
som rinner jämnt
och aldrig bryts...

(Sång med okänt namn som vi sjöng i
lågstadiet. Jag har den ofta på hjärnan.)

Losing your shadow

Do you know what losing your shadow feels like? (No, being located at the equator on either of the equinoxes doesn't count). Think about it, wouldn't it be strange, if you one day noticed that something that always used to be there, something that you took for granted, was gone? You never really thought about the presence of your shadow - maybe you paid attention to it once in a while when you were a kid, and you were fascinated by the way it moved when you walked under the streetlights when it was dark - and now you regret it. Now you actually see how much your shadow meant to you. Now you realize that you won't really be able to live without it. Now you miss it...

Now you understand how important each factor is in science, how important every single organism is in the circle of life, how important each individual is for society. How much they mean to you. Hopefully, you mean a lot to them too. But most importantly:

never take things or people for granted.

How's YOUR eco-karma?

A few days ago I pedalled to the local so-called beach. The road's only four kilometers, but during that short ride I got, plainly spoken, pissed at every car driver speeding past me. I got obsessed with the thought of bringing a big sign with me next time: "Why don't you move that pork instead? It's only 4 km for God's sake!"

Do I have a problem or do I have a point here?

My obsession with the placard continued. Maybe it should say how many calories you burn during the ride or how the planet escapes your carbon dioxide? Should it show how much money you save by not driving those eight kilometers?

C'mon people, biking is cool! Being environmentally conscious is "in"!

I don't own a car. I don't need a car at the moment. But people in this village claim that they "must" have a car because they find the distances so long. Nonsense! The most visited place by these people is the city which is 25 kilometers from here. That means a little less than one hour by bike (or make it one and a half if you've been partying the day before or if you have other "injuries"). Our society advocates youth, efficiency and speed. Hence the vehicles are better the fancier, the bigger and the faster they are. According to me, one America is already too much for mother Earth...

You have the time to enjoy the surroundings...

You get a nice tan and a fit body...

You don't have problems with parking your vehicle...

Victory! For both you and nature!

Español, por favor!

I obviously overestimated myself, because I'd always thought of myself as a social person with lots of foreign contacts. But it seems like a few are not enough in this world - at least not in the work- searching world. My mission now is to figure out how to find a job abroad. Abroad meaning a country which can give me something I need for my career: Spain. Ever since I was a kid I've loved the Spanish language, Spanish people and culture, so now I think it's about time I get a chance to learn more about these - in authentic surroundings so to speak. Unfortunately, the very first line on a page for working in Spain and such, pulls down my self-confidence: "Knowledge in Spanish is required for working in Spain." What the hell? I mean, that can't be true. I'm aware of the fact that most people don't speak English very well, but what about the Balearic Islands for example? It shouldn't be too hard for someone who speaks English (not to mention German, another popular tourist language) to find a job at a hotel full of Britons, right? Otherwise I better be quick... Pick up that old Spanish book again... "Buenos días! Usted es de aquí?"

Nathalie is listening to her childhood favorite latino song: Lambada

The day after yesterday

Before I went to town yesterday, I thought to myself that those white cute shoes of mine were damn durable, since I bought them last year and they still looked kinda clean and fresh (not to mention white)... I have no idea what was exceptional about last night, because looking at my shoes now, they are scratched, covered with oil spots (don't even ask) and the heels are even worn down. Maybe it wasn't good for them dancing on + falling down from that unsteady table at the pre-party...

According to photo evidence my shoes were still white at 01:37...

This is just one of those things which make you regret that you even touched a bottle of homemade "raspberry juice" the previous night. The pain in every inch of your body, the spirit smell, the bruises and your returning memory ("I did what?!") are other examples on this. On the other hand, these incidents can be pretty entertaining, like the green ink tattoo on my right arm (depicting a naked woman) or the hilarious (and mysterious - "Who took these!?") pictures on my camera... After a night like this, I always wake up thinking "Never again, I swear, never again!", but five hours, a shower, and a meal later, I'm back on track. At the moment, I can't imagine doing what I planned doing tonight: being home alone with my cat, watching a movie and getting at least eight hours of sleep. That's for grannies, right?

Inspirerad av Alkos hälsobroschyrer...

... har jag på allvar börjat fundera på om jag ska bli nykterist. Men vaddå, ett glas eller två då och då är väl inte så farligt? Nej, kanske inte, men om man som jag har svårt för att sluta när man en gång börjat borde det ju vara bäst att helt vara utan. Jag har absolut inget emot att vara full och allt vad det innebär (skämma ut mig - so what?, krapula - har inte riktigt förstått vad det är att klaga över) - nej, det är av hälsoskäl jag är orolig. Vet inte hur lätt levern tar stryk, men att dricka stora mängder en eller två gånger per vecka är knappast nyttigt. Hemmafester må vara ekonomiska i denna tid av I-landsfattigdom, men mängden alkohol som förtärs ökar ju därmed rejält... Jag är och har alltid varit lite av ett hälsofreak, fastän det inte syns. Ärligt talat så frossar jag i artiklar om hur man ska "bli av med sju kilo på sju veckor" och "hur man får hyn att stråla med hjälp av antioxidanter". Motivationen finns liksom där, både när det gäller mat- och dryckesvanor och motion...

Om jag tänker rationellt så vet jag att alkoholförtäringen är så gott som omöjlig för mig att lämna bort nu. I alla fall med tanke på allt som hänt under den senaste månaden. Dessutom får jag, som evig singel, en stor dos självsäkerhet och ro av att "supa" med mina älskade kompisar. Månne går vår generation ett sorgligt öde till mötes? Något hälsofrämjande som dock vore lätt för mig att genomföra är att börja idrotta igen. Lite väl sent påtänkt kanske? Jag har ju nog hunnit styvna under åren och vem ska man spela med? Allt vore lättare om jag gillade självständiga sporter, men nej, teamwork för hela slanten måste det vara. Borde jag kanske samla ihop alla mina alkoholiserade kompisar och se vem av dem som ens har ett uns av intresse för att spela fotboll eller basket?

Det dolda sockret: Även lemonad är ett big no-no!

Sverige och svenskar i verkligheten

"Usch vad jag är ful!" "Vad har jag egentligen på mig?" "Tänk om någon tittar..."

Det var sådana tankar som väcktes i mig, som ostylish finne, när jag vandrade på Stockholms gator förra veckan. Jag har nog länge vetat att jag inte direkt är någon höjdare på att matcha kläder och så, men nu blev jag verkligen påmind om det. Nu jämför jag mig naturligtvis med våra grannar i väst, eller främst stockholmarna. För att sammanfatta det hela: svenskar är snygga. Så otroligt snygga! Alla är kanske inte skönheter vad gäller utseendet, men den stora majoriteten är välklädd och välborstad från topp till tå. För mig, och säkert många andra österbottningar, som växt upp med TV4 och de andra svenska kanalerna (och som såklart dissat det finska kanalutbudet), har svenskar (igen försöker jag att inte generalisera genom att betona stockholmarna) alltid varit ett slags "drömfolk". Jag menar, många har inte fått kontakt med svenskarnas kultur och språk genom annat än på TV, och således har vår bild om dem bildats därefter.

Jag hade varit två gånger i Sverige och Stockholm före denna gång, men först nu insåg jag: drömbilden jag fått av svenskarna på TV var de facto rena sanningen! De ser verkligen ut som på TV, de talar så och de beter sig så. Deras fördomar om finnar, deras okunskap inom vissa områden... Allt stämde liksom. Att de "ser ut som på TV" nämner jag främst för att jag stötte på två kända personer inom loppet av fem minuter. Stod utanför Kalmar järnvägsstation, packad som en åsna med väskor, och något i panik eftersom det var oklart om det ens gick en buss tillbaka till Stockholm. Då fastnar min blick på ett bekant ansikte som kom emot mig: Gustaf Skarsgård, du vet, veteranen Stellan Skarsgårds pöjk, han som var så otroligt vacker när han spelade i Den Osynlige... För att inte nämna Ondskan. Han gick förbi mig, tittade på mig, och jag kunde inget annat än att titta tillbaka. I alla fall, när jag senare slagit mig ner i bussen, märkte jag ännu ett känt ansikte: han som spelade "Mischa" i Nya Tider satt framför mig. Så kan det gå... Jag hatar att känna mig sådär "åh-en-kändis-jag-måste-ta-foto-och-autograf-och-snacka-lite"ig. Under mitt tidigare besök såg jag också smått kända personer: Eva Funck från bl.a. Björnes Magasin och han som spelade Morgan i Skilda Världar. Intresseklubben antecknar!? Är Sverige verkligen ett så litet land eller råkar jag bara befinna mig på populära platser?

Naturligtvis bestod min resa av andra saker än att spotta kändisar och känna mig underlägsen svenskarna vad gäller stil. Jag fick se fler sidor av det svenska landskapet, vilket för övrigt kan vara riktigt vackert, och så fick jag göra det jag gillar mest: träffa "utlänningar". Uffe menade att "alla är ju utlänningar här", men jag sa att svenskar inte räknas. Jag definierar tydligen ordet utlänning som "mörk, het manlig varelse från fjärran land". Patetiskt javisst.

Majoriteten av de utlänningar jag träffade var dock, förutom svenskar, litauer. Det var första gången i mitt liv jag träffade folk från Litauen och även första gången jag hörde deras språk. Spännande! Det enda ord jag lyckades lära mig var dock [ärke] som betyder fästing. Endast det nödvändigaste alltså!

Vår resa var kort sagt lång, men roligast hade jag ändå utanför Kalmar där vi bodde i en gammal herrgård på landet. Stället kryllade av litauer, av vilka några var anställda som byggare och några var där på besök. Jag och Robin spelade fotboll med ungarna varje kväll och fick smaka på annorlunda kommunikation då språket ofta inte räckte till. En kväll hände något nämnvärt i samband med att Robin kickat bollen över planen, över diket och in i hästhagen mittemot. Han kröp in och hämtade bollen, blev jagad av en häst och kom konstig nog tillbaka hel. Utanför hagen satt två svenska "typiska blonda" tjejer och en kille. De förgrömmade (Småland-style) litauiska ungarna hade tidigare ropat "fuck you blond bitches" et cetera åt svenskorna, så jag oroade mig över att gå förbi dem. Men de verkade inte ha fattat att skällsorden var menade åt dem (IQ?) så de var glade och började prata med mig. "Men, asså du e ju från Sverige..." när jag öppnade munnen med min fejkade rikssvenska. "Näe, ja e från Finland" sa jag. Och så följde naturligtvis tjatet om varför en finne pratar svenska. "Men, asså varför e du me dom då?" "Ja e barnvakt. Typ." En nödlögn för att slippa skämmas över faktumet att jag hängde med ett gäng snorungar. "De enda ja kan på finska e moi å vittu. De betyder fitta va? När jag va i Finland sa jag moi vittu åt alla jag mötte" sa den ena blondinen. Hjälp? Hur kunde jag utsätta mig för en pratstund med dessa tjejer? Jag höll masken: "Aa, vart e ni ifrån då?" "Vi kommer från Stockholm, vi e bara här å kollar läget." "Jasså, jo hör det på dialekten. Här i Kalmar har de ju den här sköna dialekten. Den e ju bara såå gullig" smörade jag. Killen var tydligen därifrån och "han e lite käär i dej" informerade blondin1 mig om.

Nu är jag i alla fall hemma igen, efter långa bussresor och en ännu längre båtresa. Det ska bli ytterst roligt att få mina filmrullar (köpte en oldschool-kamera eftersom batteriet tog slut på den digitala!) framkallade och se om hälften av bilderna är svarta eller inte. Bland bilderna borde det i alla fall finnas en bild på jag och den fulla ölänningen som i misstag ringt till sin syster istället för till sitt "knull", eftersom de båda hade samma namn, en bild på jag och en tioårig litauisk tjej bland en massa kor, och en bild på Kungen himself's slott på Öland. Lite turistig måste man ju få vara!

Puss & kram,

Nathalie

Jag har alltid gillat havet...

... men att bli våt, det avskyr jag. När jag har kläder på det vill säga. De som känner mig väl vet att det lönar sig att hålla sig undan när mina strumpor blir våta. En typisk "pet peeve" alltså. Hursomhelst, så trivs jag nära vattnet (insjöar och floder i värsta fall) - det finns ju inget vackrare än en oavbruten horisont och det finns ingen doft som mäter sig med den från havet.

Imorgon ska jag åka med mamma, Robin och Uffe på båtutfärd. Enligt planerna bär det av längs finska kusten till Åland, därefter till Stockholm och sedan ner till Gotland och Kalmar. Jag hoppas att vädret är bättre i de sydligare delarna av Norden än vad det är här...

Ett steg mot en bättre värld

Folket hurrar, trummor virvlar och det blir fred på jorden. Nata har alltså öppnat sin första blogg. Nu återstår bara att se huruvida min hjärnas vrå med "tankar värda Nobelpriset" är öppningsbar för allmänheten.

Det har antagligen alltid varit en av mina svårigheter: jag har svårt för att uttrycka mina känslor med ord. Visst kan man försöka skriva ett inlägg utan känslor, men helt objektivt blir det inte. Jag har ju en tendens att ha åsikter, men ibland anser jag dem vara för dåliga/omotiverade för att överhuvudtaget yttras... Nåväl, tankarna slutar aldrig att flöda för mig (jag är tyvärr inte som MÄN, vilka kan lägga huvudet på kudden och sova inom fem minuter. Min mosters anmärkning), så nog är det ofta jag funderar på något. Då är det säkert skönt att skriva ner det. Om det dessutom läses av likasinnade kanske jag kan få svar på eventuella frågor, eller helt enkelt få andra perspektiv på saker och ting.

Angående titeln på min blogg: jag lever i min egen värld lite för ofta, fantiserar och kan inte koncentrera mig på verkligheten. Lite mer konkret: jag är ju så himla LÅNG enligt många...

Trevlig start på sommaren!

Nathalie